När jag gick runt i skogen runt min skola idag såg jag plötsligt något i ögonvrån.
När jag vnde mig om var det en kvinna som satt där på en trädgren på marken och käste en bok.
Hon var för mycket uppe i boken för att se mig. Kvinnan hade på sig en grön jacka och hennes hår hade en nyans av orange.
Jag gick lite närmare, försiktigt och inte förens jag var några meter bort kolade hon upp för att se vem det var som kom.
»Hej«,sa jag och jag märkte att hon hade på sig stora runda glasögon. Hon log och svarade med ett:
»Hej..«
»Vad läser du för bok?«, frågade jag, och hon höll upp den mot mig. Jag hann inte memorera titeln.
»Är den bra?«
»Jaaa, ganska«, hon bröt på en dialekt jag aldrig förut hört.
»Varför sitter du här helt ensam i skogen?«
»Jo, men, där jag bor är det ganska stökigt..« svarade hon och ser sorgsen ut.
»Aha.. « sa jag.
»Och varför är en liten parvel som du här, helt ensam?« frågade hon.
»Jomen, mina kompisar ville gå till ett annat ställe än vad jag ville.. Så då gick jag hit« hon nickade vänligt och jag sa hejdå. Hon fortsatte läsa.

Jag gick en bit bort från henne och såg något på marken. En vit viol.
Jag tog upp violen och höll upp den mot himmlen med pekfingret och tummen. Den matchade med de vita molnpuffarna. Jag tänkte att om jag sparar den kanske jag kommer ihåg denna dagen. Det gjorde jag...